torsdag, november 29, 2007

Böcker

Mitt i det fascinerande programmet Lyxfällan (lika fascinerande som Du blir vad du äter och andra tjockisprogram) kommer hjärtsnörpet, när var det det där programmet på 4+ började? Var det klockan 20? Nää, isåfall har jag missat det. Besvikelsen är total när jag griper efter fjärrkontrollen och trycker mig fram mellan kanalerna. Givetvis ligger kanalen på sista platsen, plats 14. Så där jobbigt att det inte går att trycka på sifferknapparna heller. Ångesten är total. Men ibland är det så bra att turen är med en. Antikdeckarna. Det måste betyda att det inte alls började klockan åtta. Nio måste det vara då. Perfekt. Programmet som bara ska handla om en av mina stora passioner, böcker. Läckberg och Rudberg. Men redan i inledningen får jag syn på något jag inte alls gillar, böcker som jag föraktar en smula, utan ens ha läst dem. Böcker som jag sorterar in i samma fack som Danielle Steel och deckare. Skräp och oseriös litteratur, fjant utan någon sorts intelektuell utmaning.
De rekomenderar sina egna favoriter och det var där jag spottade boken som sticker i mina ögon, Marian Keyes. Läckberg rekomenderar bara deckare, varför är jag inte överraskad?

Vad grundar sig detta förakt i? Första mötet med Danielle Steel skulle kunna vara den bidragande orsaken. Min mamma fick boken i födelsedagspresent av min faster, jag kan ha varit 16 år och läste ut den ganska snabbt och hela tiden med tanken på att jag skrev en liknande snyfhistoria när jag gick i sexan. Flicka möter pojke, det uppstår komplikationer, de får varandra och han dör i en olycka precis när de har hittat varandra och börjat planera ett framtida liv ihop. Nej tack. Det ska till något mer för att jag ska ta historien till mitt hjärta och längta till den där stunden på kvällen då jag äntligen får lägga mig och läsa fortsättningen. I somras läste jag boken Små gula citroner och den fick snabbt hamna i Danielle Steel-klassen. Så uppenbar och fantasilös, oengagerad. Jag dömer också folk efter vad de läser, det är inte någon bestånde dom, men det finns alltid där.

1 kommentar:

Anonym sa...

I so agree! Blev fruktansvärt besviken på det där programmet. Min litteraturlärare hade en intressant syn på strukturen på Steel-böcker och liknande: man möter kvinna, den ena är otillgänglig, underbar, fantastisk, något av en övermänniska. Den andra är tvärtom. Under bokens gång höjs den ena och den andra sänks genom en massa fortunate events, vilket gör att i slutet står de sida vid sida som jämlikar och därför tycker vi att det är så LYCKLIGT!!

Jag hatar för övrigt Läckberg.