Böcker

Mitt i det fascinerande programmet Lyxfällan (lika fascinerande som Du blir vad du äter och andra tjockisprogram) kommer hjärtsnörpet, när var det det där programmet på 4+ började? Var det klockan 20? Nää, isåfall har jag missat det. Besvikelsen är total när jag griper efter fjärrkontrollen och trycker mig fram mellan kanalerna. Givetvis ligger kanalen på sista platsen, plats 14. Så där jobbigt att det inte går att trycka på sifferknapparna heller. Ångesten är total. Men ibland är det så bra att turen är med en. Antikdeckarna. Det måste betyda att det inte alls började klockan åtta. Nio måste det vara då. Perfekt. Programmet som bara ska handla om en av mina stora passioner, böcker. Läckberg och Rudberg. Men redan i inledningen får jag syn på något jag inte alls gillar, böcker som jag föraktar en smula, utan ens ha läst dem. Böcker som jag sorterar in i samma fack som Danielle Steel och deckare. Skräp och oseriös litteratur, fjant utan någon sorts intelektuell utmaning.
De rekomenderar sina egna favoriter och det var där jag spottade boken som sticker i mina ögon, Marian Keyes. Läckberg rekomenderar bara deckare, varför är jag inte överraskad?

Vad grundar sig detta förakt i? Första mötet med Danielle Steel skulle kunna vara den bidragande orsaken. Min mamma fick boken i födelsedagspresent av min faster, jag kan ha varit 16 år och läste ut den ganska snabbt och hela tiden med tanken på att jag skrev en liknande snyfhistoria när jag gick i sexan. Flicka möter pojke, det uppstår komplikationer, de får varandra och han dör i en olycka precis när de har hittat varandra och börjat planera ett framtida liv ihop. Nej tack. Det ska till något mer för att jag ska ta historien till mitt hjärta och längta till den där stunden på kvällen då jag äntligen får lägga mig och läsa fortsättningen. I somras läste jag boken Små gula citroner och den fick snabbt hamna i Danielle Steel-klassen. Så uppenbar och fantasilös, oengagerad. Jag dömer också folk efter vad de läser, det är inte någon bestånde dom, men det finns alltid där.

Den enkla frågan

Den allra enklaste frågan triggade mig till max. Min vän Milla frågade hur är det? och jag tänkte väl svara som vanligt, utan att tänka efter, precis så där som man gör "bra, hur är det själv?". Så där utan att reflektera. Men istället börjar fingrarna att löpa amok över tangenterna och jag spyr ut saker som jag inte satt ord på förut.

Det är stressigt här, ångest på hög nivå. C-uppsatsen vägrar att ta den formen som jag vill att den ska ha och det går långsamt. Framtiden knackar på dörren och vill in, men jag vägrar att släppa in den. Jag vill INTE sluta plugga och börja jobba. Jag vill sitta instängd här för alltid och bara göra en massa skumma statistiska formler. Det finns andra faktorer som inte vill ta den form som jag vill att den ska. Jag vill så mycket och lite till, men det är inte mycket som sammarbetar just nu. Lite kaos...

Jag kommer på mig själv med att vara helt stirrig och försöker lätta upp stämningen lite med ett glättigt:

Men det ordnar sig kanske snart. Jag håller tummarna.




Hur är det själv?

Reflektioner

Under de senaste fyra åren har jag träffat och bott tillsammans med två olika pojkar, båda charmerande på olika sätt, båda sagorna slutade ändå på väldigt liknande sätt. Men det är inte det som jag kommit på utan nu när jag hoppas att jag håller på att inleda något nytt som jag märkt att de alla tre har samma hyss för sig när de ska somna. De rör lite på ena benet så att de gungar (och hela sängen med dem). Jag frågar vad det ska vara bra för (jag som måste ha kolsvart, knäpptyst och totallugnt när jag ska somna). Han ler med stängda ögon medan förmiddagen lyser över den mjuka kinden. "Det är lugnande". Mitt hjärta smälter lite och jag fortsätter att läsa. Han kryper närmare, lägger armarna om mig och väntar på att jag ska bli klar.

Förlåt, men det var en fin helg och han är en vacker pojke.