Är det inte lite märkligt?

Efter att ha träffats så få gånger, att en människa kan ha så stort inflytande över ens liv. Eller var det bara tanken på att det var han som kunde förändra mitt liv på ett ögonblick som gjorde allt lite mer attraktivt? Man vet inte riktigt. Men man kan nog inte komma ifrån att det är himla mysigt att ligga i sängen sent om natten och planera resten av året med någon som sedan sakta viskar 'jag saknar dig så himla mycket'. Det är fint. Eller att det är någon som ringer kl fyra när hjärnan har saktat ner till snigelfart och allt känns allmänt segt. Någon som ler i telefonen och fler planer görs upp.

Helgen har varit ett virrvarr av vodkadrinkar, kramar och ett nästan konstant magont. Men det senare kommer nog att gå över när jag börjar äta regelbundet igen. Men just nu känns det inte så passande.

Är det inte lite märkligt? Jag är inte alls nöjd med att han bara klev in i mitt liv, tog med mig till en snabbvisit på molnen för att sen bara släppa, på alldeles för hög höjd. Jag tackar min intensiva studier av katter som faller eftersom jag landade nästan perfekt på alla tassarna. Behöver jobba lite på tekniken, men nästa gång går det säkert perfekt och jag kommer att slippa alla obehagligheter.

Off to the bank for some work!