Fördelen med att bo i ett hus med bara studenter måste vara att den första tvättiden på morgonen alltid är ledig. Passar mig så himla bra eftersom jag då hinner slänga in en tvätt innan jag går till skolan vid nio. Så nu har jag faktiskt kläder att ta på mig när jag ska iväg till skolan, vilket jag tycker är rätt trevligt.
Känner att jag har en rätt trevlig träningsvärk från gårdagens besök på Friskis. Träningspartner-Malin fick vara min psykolog för att försöka få någon reda på det här med min senaste dejt. Nu har jag verkligen försökt på alla sätt, vi har fikat, vi har ätit middag ute, vi har ätit på Donken mitt i natten, han har varit hemma hos mig och jag har varit hemma hos honom. Men jag kan fortfarande inte känna något alls. Han är inte rätt alls. Så Malin fick komma med råd om hur det här ska framföras på bästa sätt. Vi kom båda överrens om att det gick att skjuta upp över helgen. Men inte då, så fort jag kliver ut från duschen så ringer han, pratar om dagens händelser och plötsligt släpper han bomben. "vart tror du det här är på väg?". Vad svarar man? Det blir blankt i huvudet. "Du kanske inte ska förvänta dig så mycket av mig" klämmer jag ur mig och hänvisar till mina planer att inte ens stanna kvar i Jönköping efter sommaren. Jag försökte förklara på det bästa sättet jag kunde men det slutade ändå med att det bestämdes att vi "vi skulle lära känna varandra bättre"... Det är så himla mycket lättare att säga ja. Hur ska jag ta mig ur det här nu då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar