Den allra enklaste frågan triggade mig till max. Min vän Milla frågade hur är det? och jag tänkte väl svara som vanligt, utan att tänka efter, precis så där som man gör "bra, hur är det själv?". Så där utan att reflektera. Men istället börjar fingrarna att löpa amok över tangenterna och jag spyr ut saker som jag inte satt ord på förut.
Det är stressigt här, ångest på hög nivå. C-uppsatsen vägrar att ta den formen som jag vill att den ska ha och det går långsamt. Framtiden knackar på dörren och vill in, men jag vägrar att släppa in den. Jag vill INTE sluta plugga och börja jobba. Jag vill sitta instängd här för alltid och bara göra en massa skumma statistiska formler. Det finns andra faktorer som inte vill ta den form som jag vill att den ska. Jag vill så mycket och lite till, men det är inte mycket som sammarbetar just nu. Lite kaos...
Jag kommer på mig själv med att vara helt stirrig och försöker lätta upp stämningen lite med ett glättigt:
Men det ordnar sig kanske snart. Jag håller tummarna.
Hur är det själv?
Om mig
- Johanna
- Med en massa drömmar och tusen försök till att göra livet mer organiserat kretsar allt det där viktiga som gör livet till just livet. Det nya projektet är samhällsmedvetenhet, att inte överkonsumera och använda det som redan finns i skåpen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar