Letar efter en orsak

Okej. Det finns väl ingen annan som känner mig så bra som jag själv? Klart att mamma kommer på en god andra plats, men i den här diskussionen är det ett sidospår.

Eftersom jag känner mig själv bäst vet jag också hur jag brukar vara. Right? Jag känner inte igen mig själv längre. Kan bero på den ständiga pressen från tentorna, att allt vad jag känner och gör bär med sig spår av det. Jag skriver mail som jag kastar sekunden efter jag skrivit det, jag läser samma MSN-konversation om och om igen, även om vederbörande kan ha carit en aningens alkoholpåverkad under den, men det som kom fram i den vill jag tolka som sanningar och det gör mig glad. Jag har aldrig känns mig så här besatt förut. Det enda jag kan tänka på är konversationen och planerna vi gjorde upp för sommaren. Vad händer om det inte alls är som jag tror? Tänk om jag har fel. Just nu har jag inte råd att vara fel om något, det är tentaperiod och allt måste vara rätt. Jag vill skicka mail och fråga, jag vill konfrontera, men jag är rädd för sanningen. Bättre att läsa andra sanningar, de sanningar som jag gjort upp själv. Skräddarsydda sanningar för mig. Kan det bli bättre?