Utflykt med andnöd

Idag var det en guidad rundvandring i Helsingfors som stod på schemat, en vandring som ingår i min kurs i finska. Självklart skulle vi gå in i den stora katedralen. Jag får andnöd. Jag tycker jag är fånig och tar mig i kragen, går in. Det luktar otäckt, det kryper i skinnet, vill inte stå still, kan inte titta på väggarna eller taket. Jag måste ut, kan inte andas. Undrar lite stilla hur det kan bli så och tänker tillbaka på när jag var mindre och mycket aktiv i kyrkans barnkör och trivdes som fisken i vattnet i kyrkan. Fint ställe att vara på och många roliga ställen att gömma sig. Men inte längre och det slår mig nu varför jag inte finner det lika rogivande att gå in i kyrkor längre, döden. Minnena slår emot mig, kistor med namn, min gråtande lillebror, min lillasyster som står där med munnen hårt stängd och blicken i fjärran. Klumpen i halsen som inte försvinner, någonsin. Tårarna som bränner hål på ögonen, bränner djupa rännor genom hela existensen. Ångesten över att aldrig mer få se dem, ångest över att du inte sagt allt man borde till dem.