Jag är besatt

Jag räknar, planerar, sätter upp mål och drömmer. Jag har, för en vecka eller två i alla fall, blivit besatt av min träning. Vilket känns otroligt skönt, för det är något som jag alltid velat vara. På gränsen till beroende. Vilken känsla det är när man känner att löpslingan lockar och viskar konstant istället för att vara ett onödigt ont. Jag måste begränsa mig för att inte plötsligt en dag upptäcka att kroppen inte vill längre. Jag lockar och leker under min runda medan Lars Winnerbäck, Kent, Three Days Grace och Avril Lavigne hejar på och stöttar.



Det största problemet för tillfället är hur jag ska lägga upp min träning. Målet är Tjejmilen om 348 dagar. Jag har hittat ett 22 veckorsprogram (finns i 4 nivåer) som kan vara något. Men när jag läste närmare tyckte jag att en löprunda på 20 minuter inte är så mycket när jag vet att jag kan springa i ett behagligt tempo i 40 minuter. Så genast uppgraderade jag mig till nivå 3 men som verkade en aning hårt. Jag är alltså en 2½.

Men å andra sidan, om jag börjar lite lägre så kanske jag kan hålla kvar min lust längre istället för att gå ut för hårt och tappa suget. Sen har jag också tid, om jag börjar nu, med att uppgradera mig till nivå 3 efter de första 18-19 veckorna på nivå 2.